Vet egentligen inte hur jag ska börja detta inlägget eller vad jag egentligen vill komma med det men det finns MÅNGA tankar om denna graviditeten. Många oroliga tankar som jag försöker att låta bli att tänka så mycket på. I början av gravidteten hade jag en jobbig period då jag tänkte jättemycket och var väldigt rädd. Sen blev det bättre och är fortfarande bättre men jag känner att tankarna kommer tillbaka lite då och då. Och tror att det kommer bli värre destå närmre slutet jag kommer.
Som ni alla vet så blev jag sjuk när jag födde Ellen men jag tror aldrig riktigt jag har berättat hur sjuk jag blev. Jag vet att jag skrev ett kort inlägg efter Ellen kommit till oss men jag orkade aldrig skriva så mycket om det. Vet inte om jag orkar nu heller men nåt vill jag skriva känner jag.
Jag drabbades ju av Havandeskapförgiftning med Ellen. Finns olika varianter av havandeksap förgiftning. Många får det men då är det oftast havandeskap förgiftning man får, men sen finns det två varianter till av havandeskapförgiftning en som heter HELLP och en som heter Kramper eller något sånt där man får kramper. Jag drabbades av HELLP som sätter sig på alla dina organer och tills slut gör det så alla dina organer slutar fungera. Det är lite olika hur det ter sig på en. Ibland kan man hålla det i trim ett tag men på mig gick det väldigt fort mina värden blev bara sämre och sämre. Där av fick det ta ut Ellen väldigt fort. Sen kan det ta ganska lång tiden innan kroppen fattar och vänder och blir frisk igen. För mig tog det ca 10 dagar innan min värden vände. Men det jag vill komma till är att många som vet att jag var sjuk tar oftast det väldigt lätt, typ men havandeskapförgiftning är sååå vanligt. Det är ingen risk att du får det igen, bla bla bla
Jag menar självklart inte att jag hade det värst men jag blev VÄLDIGT sjuk...
Jag säger inte heller att nån ska tycka synd om mig eller något sånt men när man inte vet vad man pratar om så ska man inget säga. När Ellen var ca 1 år fick jag träffa en läkare som gick igenom min journal och berättade om det som hade hänt. Sen fick jag träffa en läkare nu igen i början av denna graviditen som är helt underbar. Hon är väldigt ärlig och inget trams. Som hon sa hon blir lika arg hon när folk som inte vet vad dom pratar om säger till mig att jag inte har någon ökad risk för att få HELLP igen så säger hon att vi är väldigt försiktiga med partiender som du då vi är "väldigt rädda" att ni ska få det igen men som hon även säger är att hon varit med om båda. Att man inte får det igen och att man får det. Men jag har en ökad risk på 25% gemfört med någon som inte haft det. Och det vi försöker tänka då är att det är ju 75% chans att jag inte får det :) Men som läkaren sa du måste vara väldigt medveten att du KAN få det igen och jag måste lyssna på min kropp. Pågrund av detta kommer jag få gå på kontroller oftare än andra gravida. Från och med v 24 kommer jag gå varannan vecka och sen varje vecka. Känns väldigt skönt.
Men det jag egentligen ville komma med är mina rädda tankar om detta. Jag är livrädd att jag ska bli sjuk igen och att jag blir så sjuk att jag inte klarar det. Att jag inte få finnas hos mina barn. Jag vet att det är så duktiga och har sådan koll på mig så risken finns knappt. Men ändå den finns ju. För det är ju vad sjukdomen gör om man inte blir behandlad fort.
Men jag vet också att vi kommer fixa detta. Har jag klarat det en gång så klarar jag det en gång till. Och jag kommer vara evigt tacksam till min kropp om du fixar detta en gång till åt oss. Sen lovar jag dig att jag ska INTE utsätta dig för det fler gånger :) Så Jenny kommer bli en tvåbarnsmamma :) Så konstigt det känns att jag ska ha två barn. Coolt!
Har ni orkat läsa? :)
Som sagt var bara tvungen att skriva av mig lite. Inte tycka synd om mig :) Jag är så glad att jag fått äran att få bli gravid igen och att Ellen ska få ett syskon!
Tack för att ni orkar läsa!
4 kommentarer:
Ush jag förstår vad du går igenom. Håller tummarna för dig, för er, för att allt ska gå bra hela vägen, vilket det säkert gör.
Försök njuta av allt samtidigt om du kan, jag tror på att tankens kraft är lika stark som kroppens!
Vilken fantastisk fin mage du har för övrigt. Hör av dig om du har tid för en fika någon dag, hade varit kul å ses. Det är min tur att bjuda på fika.. Stor kram!
Det är väl klart att du är rädd och tänker mycket,det hade jag oxå gjort.Tycker du är stark och modig, Jenny! Du (ni) kommer att klara detta och håller tummarna för att allt ska gå precis så som det borde!!!
Jag förstod att det låg mer bakom än vad du har berättat,vet att du har svårt för att berätta sånt som är svårt och gör ont.Att du tycker det är jobbigt,inte vill vara den som klagar...-så väl känner jag faktiskt dig ;).
Och du klagar inte,är ju klart att det är svårt och jobbigt,oavsett hur vanligt eller ovanligt någonting är-skulle man inte få tycka att det är jobbigt med feber eller maginfluensa,bara för att det är vanligt...Eller vara ledsen för att man har gått igenom ett missfall,bara för att det är vanligt!Rycker man på axlarna åt vad någon har gått igenom,så är man ju rent ut sagt dum i huvudet!Du behöver inte be om ursäkt,eller tro att vi som läser tror att du tycker synd om dig,Jenny!Tänker inte säga att jag förstår vad du har gått eller går igenom,det gör jag inte.Jag har varken varit gravid,legat på intensiven eller haft havandeskapsförgiftning!Men jag känner med dig!Och jag vet att du klarar detta mer än väl!Heja Jenny!Och försök att tänka så lite som möjligt ;).Kramar om dig!
Tack snälla för era fina kommentarer :) Emmy jag saknar dig massor!
saknar dig oxå!!!!!Hoppas du har det härligt hemma (trots smärta..)kram
Skicka en kommentar